När jag var påväg hem fårn Sandvika idag, rätt svettig och (antar jag) röd i ansiktet fick jag en av de finaste komplimangerna jag någonsin fått. Det sjuka är att jag blev bara livrädd. Problemet med komplimangen var att det kom från en 40-åring jag inte kände som bara stannade mitt i vägen för att säga detta till mig. Det sätter ju igång ett antal varningsklockor. Är det inte synd egentligen? Jag hade visserligen hellre fått denna komplimang av någon i min egen ålder men en komplimang är en komplimang och man borde bara bli glad av det. Istället blir det obehagligt och man tror att personen i fråga är farlig och vill en ont. Det kanske bara var så att han ville säga det för att vara snäll.